Så himla stökigt här hemma. Skyller på friidrotten. Annars hade det ju funnits en hel massa tid över till att städa. Så, rent lär det bli någon gång i början på nästa vecka när atleterna har gett sig iväg från Osaka och lämnat mig sol allen i höstmörkret.
Tur att det finns kvinnor här på jorden. Som kan lysa upp lite i höstmörkret.
Såna som liksom inte ens behöver vara fysiskt närvarande för att man ska bli helt varm och glad och genomlycklig.
Har varit kär förr. Förälskad. Känt en massa attraktion och åtrå. Känt samhörighet.
Men nu älskar jag!
Helt sjukt att man ska behöva bli 28 år gammal innan det känns så här. Fast nog trodde jag att jag hade känt det tidigare. Men inte. Först nu är det faktiskt på riktigt.
Allt annat krymper i betydelse.
Vill bara älska och vara älskad tillbaka.
Det är helt kallt ute. Måste ner till stan. Har lovat köpa vantar till hennes lilla unge. Vad tusan behöver en sån liten knatte för vantar? Tumvantar med något slags band om armen så att de inte ramlar av?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Härligt att du är tillbaka på bloggen! Och ÄNNU härligare att du mår så... så... BRA! Underbart! :D
Jag tolkar det som att det har avlöpt väl med tösabiten du träffat...?
Den där kärleken!!!
Åh. Jag blir varm i hjärtat att höra att du är så kär.
Men what the fuck! Du lovade att bli mer aktiv på bloggen. Hur kan du göra så här? Jag har varit med om tillräckligt med svek i mitt liv and now this.
Visst du är kär och lycklig och jag är skitglad verkligen.
Men jag tänker ändå skicka terapiräkningen till dig.
Massa kramar
/Suntui som faktiskt kan glädjas åt andra.
Joho: ja, det är inte så dumt! sorry att jag är så kass på att hålla uppe skrivandet..
missy: Har alltid tyckt du verkar vara så himla vis!
Loppanlej: jaaaaaaa!
miss UD: Tack! =)
suntui: sorry... men du, det är väl inte en privatterapeut va? tror inte jag har råd..
Skicka en kommentar