Var till graven idag.
Det hände för snart tjugo år sen, hon var ju bara tio, då, när olyckan hände.
Det var vår. Isen hade spruckit upp på sjöarna. Vattnet var iskallt.
Hon var tio. Hennes bror femton.
Tänk att förlora de två mest älskade ting man kan ha i världen. Sina två barn.
Kanoten tippade
Det är snart tjugo år sen.
Ändå minns jag fortfarande hur hon lät när hon skrattade. Minns hennes bruna lockar när hon och de andra flickorna fnissande sprang iväg från oss pojkar i någon lek. Minns hennes stora grönbruna ögon.
Jag var bara tio
Minns hur jag försökte förstå.
Hur jag försökte komma underfund med hur jag borde känna.
Minns hur det sakta sjönk in vad som faktiskt hänt.
Det är snart tjugo år sen.
Men jag minns det så tydligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Sorgsen blev jag.
Ja, det här kändes sorgligt måste jag säga...
Jag ryser. Du beskriver det så bra och jag vet inte ens vem du skriver om.
Låter väldigt sorgligt. Vissa minnen etsar sig fast.
Visste inte att dom haft sådana fancy saker som oxfilé på IKEA.. det blev iaf köttbullar, och rabarberkaka till efterrätt ;)
Jo, nog är det fortfarande lite sorligt. Kommer nog aldrig glömma helt.
Veliga hönan: vad glad jag blir att du tycker jag beskriver det bra! =)
Anna: jo, oxfilé (eller kanske "entrecot" fast jag kan inte skillnaden?) var det enda jag kunde käka sista året. Har ingen bra förklaring varför. Hoppas du fick dig några goda femkronors!
Skicka en kommentar