Senaste två veckorna har verkligen varit kaotiska. Som underläkare har man liksom för mycket saker att ta ansvar för men för lite kunskaper. I alla fall jag...
Svårt sova och svårt slappna av när man hela tiden tänker "åh, nej, glömde jag kolla svaret på den där röntgenundersökningen?", "Borde jag kanske ringa och kolla om någon kan kontrollera det där blodprovet?", Satte jag verkligen in rätt dos på det där antibiotikat på patienten med frossa och fyrtio graders feber och andningfrekvens på femtio per minut?", "Uttryckte jag mig tillräckligt klart och ödmjukt när jag berättade för den där patienten om den metastaserade cancern?" osv...
Hur som, imorn ska jag vara jättepigg och helt uppåt!
Ska vara kung i baren! Eller, i alla fall ska jag hänga i baren hela kvällen. Tyvärr får jag väl inte dricka något. Dumt vara full när man ska servera folk som vill bli fulla. Fast eftersom det är en privat fest kanske man kan bli lite full framåt småtimmarna ändå...? Undrar om det är jobbigt att stå i baren på en privat fest med hundratjugo personer?
En vacker dag ska jag jobba på att fixa till den här bloggen så den bli gööör-fin. Faktiskt!
Nu hoppas jag verkligen att det finns något spännande jag kan somna till framför tv:n
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Att stå i baren med 120 personer i omlopp tror jag kan bli en minst sagt "spännande" upplevelse... ;) Men det kommer säkert gå bra!!
Själv ska jag ägna hela helgen åt det jag påbörjat ikväll. Dricka rödvin och snacka skit. Tokbra plan tycker jag själv :)
Annars måste jag säga att:
Jag FÖRSTÅR att du blir nervös och stressad för att du inte kan allt på jobbet. Och jo, det ÄR viktigt att det blir rätt. Men gör du bara ditt bästa och tar det lugnt kommer det säkert gå bra ändå!!
(och så får vi lita på att du har bra kollegor som hjälper och stöttar)
Dricka rödvin och snacka skit är en fantastiskt tokbra plan! Lycka till!
Baren löser sig nog och jobbet känns mer avlägset idag än igår så det blir nog bra det också. Kollegorna är helt underbart förstående och hjälpande och duktiga och snälla så det är okej, antar jag. Blir ju trots allt lite mer hemmastadd för varje dag som går så det kommer nog gå bra. Hade liksom bara aldrig drömt om att det skulle vara så MÅNGA och SVÅRA beslut. Bara beslutet om man ska ringa bakjour eller inte kan vara psykiskt påfrestande, lite beroende på vem som är bakjour också förstås...
Jag förstår precis det där du skriver om jobbet. Jag är precis likadan, fast om sådant som rör mitt jobb istället förstås. Allt bara snurrar i huvudet efteråt.
Skicka en kommentar